Pojkvännen tog mig helt oväntat och med oerhört kort varsel på en trip till den där staden långt bort i annat land. Dessutom dumpade han mig ensam hela dagen. Dagarna innan funderade jag på om jag skulle eller inte skulle kontakta affärsmannen för att antingen få den där "turn off" jag var pä väg att få i vintras eller för att kunna i ett öppenhjärtigt samtal kunna berätta var jag står i livet och höra mig för om hans väg. Det kändes som om ödet kanske förde oss tillsammans igen. Och jag tänkte att finns den där kartan där uppe i himlen som fört oss samman så många gånger förr så låt mig prova den. Inget möte blev av denna gång.
Jag fick svar som alltid när det gäller. Ett artigt men retsamt "varför har du alltid sådan fantastisk timing" anlände dygnet innan. Senare på resedagen kom "other plans".
Jag säger inget om att man inte kan träffas på kort varsel under semestertider. Men jag har sista halvåret varit i hans stad tre gånger. Han säger sig ha velat träffa mig men kan inte i sista stund. Facit är talande!
Jag högaktar pojkvännen och tänker inte bedra honom. Jag hade dock velat haft en avstämning och om intresse funnits från affärsmannens sida - öppna upp för samvaro med tre parter. Jag har haft filosofiska diskussioner med pojkvännen. För att minimera risken ville jag ta första reella samtalet med affärsmannen.
Jag gissar jag hoppar av allt vad det gäller polyamori. Det suger min energi. Den andre finns aldrig till hands för samtal. Min pojkvän är ständigt vid min sida. Jag är rädd att skada den relation jag har Jag ger upp då motivation saknas på andra sidan. Sen om den beror på nya karriären, ny dam eller skilsmässoprocess skiter jag i. Jag har fått nog!
No comments:
Post a Comment