Jag kan andas igen

Luften har klarnar och känns frisk och skön. Stormen är över - den inbillade. Jag känner frid. Jag slipper agera, lägga korten på bordet eller "känna av" mentala vågor. Jag slipper spana på Facebook efter överhängande "hot" eller möjligheter. Han ar gjortdagliga incheckning någonstans kring farleden på "min" kust.

Jag andas frisk luft igen. Jag njuter av att kunna röra mig utan gnagande oro eller "varselkänningar". Jag njuter av att slippa oro för att mötas, oro för att inte mötas, oro för att vara bortglömd och oro för att han skall komma hit och "förstöra" mitt liv när jag mitt i alltihopa bara vill träffa honom.

Jag lät bli två dagsturer längst kusten med ett av barnen för att undvika honom. Men samtidigt ville jag träffa honom av hela mitt hjärta. Jag hade fixat båtplats. En flaska vin låg i kylen och en stek i frysen. "Tänk om jag får oväntat besök" tänkte jag ofta.

Så knäppt! Jag vill inte ha det så! Jag vill inte att en människa som är frånvarande påverkar mitt liv och sinnesstämning så mycket.

Puh! Nu har har lämnat landet! Han tassar inte på min bakgård längre. "Omöjlig kärlek" är förpassad låååååångt bort där han hör hemma.

Helvete vad ont det gör

Jag trodde jag var på god väg att stänga dörren för gott. Jag hade fel. Såren rivs upp igen och igen.

Han har tassat på min bakgård och korsat min färdriktning ett par gånger sista veckan. Nu njuter han nattvila vid ett av mina favoritställen till havs. Han kan till och med ha passerat min bostad med endast 700 meters avstånd. 

Jag visste han skulle häråt men inte när. Min pojkvän hade bestämt resmål och avresedag för en långfärd - vi såg fram emot den båda två. Jag insåg att vi skulle kunna råka mötas allihopa på en av de öar som ligger mitt på den stora överfarten. 

Jag var beredd på ett möte. Jag välkomnade det till och med. Att träffa honom med min pojkvän vid min sida hade inneburit en låst och reglad dörr. 

Så blev det inte. Istället seglade han in i en annan hamn vi lämnat bara ett par timmar tidigare. Han hade redan passerat det stora vattnet. Nästa dag korsades våra färder. Jag tror jag såg honom till havs - han har en mycket speciell båt. 

Förra natten låg han cirka fem kilometer från mitt hem - nu en bit norrut. Han har familjen med. I alla fall barnen. 

Jag tiger och lider. Han gör "min" kust tillsammans med sin familj. Han klampar omkring på min bakgård utan att bemöda sig med ett enda mail eller en enda ursäkt. 

"Sorry babe, I am with my family now"

Jag rör inte ett finger. Det var så snubblande nära att vi setts vid två tillfällen sista veckan men vi gjorde det inte. Det är inte meningem att vi skall ses är min slutsats. 

Jag förbannar Facebook och folk som checkar in när de går på min bakgård. Jag hatar VM! 

Om att checka ut och gå vidare

Ibland är det svårt att checka ut och gå vidare från omöjliga relationer. Jag tror jag lyckats till sist med min långbänk.

Pojkvännen tog mig helt oväntat och med oerhört kort varsel på en trip till den där staden långt bort i annat land. Dessutom dumpade han mig ensam hela dagen. Dagarna innan funderade jag på om jag skulle eller inte skulle kontakta affärsmannen för att antingen få den där "turn off" jag var pä väg att få i vintras eller för att kunna i ett öppenhjärtigt samtal kunna berätta var jag står i livet och höra mig för om hans väg. Det kändes som om ödet kanske förde oss tillsammans igen. Och jag tänkte att finns den där kartan där uppe i himlen som fört  oss samman så många gånger förr så låt mig prova den. Inget möte blev av denna gång. 

Jag fick svar som alltid när det gäller. Ett artigt men retsamt "varför har du alltid sådan fantastisk timing" anlände dygnet innan. Senare på resedagen kom "other plans". 

Jag säger inget om att man inte kan träffas på kort varsel under semestertider. Men jag har sista halvåret varit i hans stad tre gånger. Han säger sig ha velat träffa mig men kan inte i sista stund. Facit är talande!

Jag högaktar pojkvännen och tänker inte bedra  honom. Jag hade dock velat haft en avstämning och om intresse funnits från affärsmannens sida - öppna upp för samvaro med tre parter. Jag har haft filosofiska  diskussioner med pojkvännen. För att minimera risken ville jag ta första reella samtalet med affärsmannen.

Jag gissar jag hoppar av allt vad det gäller polyamori. Det suger min energi. Den andre finns aldrig till hands för samtal. Min pojkvän är ständigt vid min sida. Jag är rädd att skada den relation jag har  Jag ger upp då motivation saknas på andra sidan. Sen om den beror på nya karriären, ny dam eller skilsmässoprocess skiter jag i. Jag har fått nog!

Gut feeling som inte sig höll speciellt länge

Jag hade fått fred med mig själv och livet i går. Allt kändes rätt. Gamla spöken var förpassade till garderoben. Jag var en "hel" människa och jag var nöjd och lycklig med det.

Denna känsla höll i sig cirka två timmar. Sen dök en oväntad möjlighet upp. Så nu skall jag skall ut och resa med min vän om än väldigt kort. Sol, semester och hav i främmande land.

Självklart drog oron igång igen. Den oro som jag vill bemästra och bli av med för gott. Jag tar ett träningspass strax och hoppas dämpa den. Sen packar jag för resan som först går norrut och sen söderut.