Jag vill inte prata med dig

Jag vill inte prata med dig på stationen. Inte heller när jag glider igenom Burger King för snabbaste vägen till perrongen. 

Jag vill inte le när jag ser dina få framträdanden på Facebook. Jag vill inte se dig i listan över "Nära vänner" men förmår inte ta bort dig ur listan. 

Jag vill inte ha dialogerna med dig om samlevnadsformer och kärlek. Inte i mitt huvud i alla fall. Inte ensam. 

Jag vill inte gå på dina gator i din stad och minnas det som aldrig blev av. Snart har jag gjort allt jag kan och vill där just för att få uppleva denna magiska stad utan dig. Minnena ekar varje gång dock. 

Jag vill inte fundera över om vi kommer att ses, om jag skall ta bort dig på Facebook för att slippa "se dig" och om vad som händer i ditt liv.

Jag vill inte älta ditt sätt att kommunicera - ibland med ignorans och tystnad. Jag vill vara fri. 

Jag vill inte se det där tåget när jag kliver av i stora stan. 

Jag vill bli fri men minnas det som var bra med ett leende. Jag vill inte smälla i dörren. Den står olåst. Men jag vill gå vidare utan att ha din skugga bredvid mig. 

Inget gör ont. 

Jag vill inte skriva dessa rader. 

Avslut?

Jag har försökt få ett avslut i mitt sinne. Ett avslut med en man som gäckat mig under några år. 

Han bor inte i Sverige. Periodvis har han haft anledning att vara här på affärsresa. Vi har skilts åt. Träffats. Mailat. Tystnat i omgångar. 

Han är gift. Jag skild. 

Han kanske lyckas skilja sig en dag. Jag fick pojkvän för cirka ett år sedan. 

Killen förtjänar att slumra in i mitt sinne. Glömmas totalt. Men jag har inte lyckats. Sista året har jag varit i hans stad tre gånger men vi har inte lyckats träffas. Vi har haft en sund affärsrelation det sista året bortsett från missade privata möten. 

Jag vill glömma och lämna den historia vi haft tillsammans. Den hindrar mig att gå vidare i livet. Jag tror jag lyckas snart för jag är arg. 

Arg på hans tystnad och moln av integritet. 

Arg för att han bara stänger av mig som en kran vatten

Arg för att han under åren ofta betett sig som om jag vore hans sista alternativ. 

Arg för att han söker kontakt med andra kvinnor istället för att svara mig. 

Arg för att han är en patetisk ynkrygg som väljer att bedra istf att skilja sig

Arg för att han missar chans på chans flr mig att säga det jag vill ha sagt. 

Att jag valt en annan. Som bor här. Som älskar och avgudar mig. Som ger sä oändligt mycket men som ändå inte lyckas svepa undan skuggorna av mannen på andra sidan havet. 

Jag är arg och har sorg. Hoppas jag blir fri snart! 

Jag kan andas igen

Luften har klarnar och känns frisk och skön. Stormen är över - den inbillade. Jag känner frid. Jag slipper agera, lägga korten på bordet eller "känna av" mentala vågor. Jag slipper spana på Facebook efter överhängande "hot" eller möjligheter. Han ar gjortdagliga incheckning någonstans kring farleden på "min" kust.

Jag andas frisk luft igen. Jag njuter av att kunna röra mig utan gnagande oro eller "varselkänningar". Jag njuter av att slippa oro för att mötas, oro för att inte mötas, oro för att vara bortglömd och oro för att han skall komma hit och "förstöra" mitt liv när jag mitt i alltihopa bara vill träffa honom.

Jag lät bli två dagsturer längst kusten med ett av barnen för att undvika honom. Men samtidigt ville jag träffa honom av hela mitt hjärta. Jag hade fixat båtplats. En flaska vin låg i kylen och en stek i frysen. "Tänk om jag får oväntat besök" tänkte jag ofta.

Så knäppt! Jag vill inte ha det så! Jag vill inte att en människa som är frånvarande påverkar mitt liv och sinnesstämning så mycket.

Puh! Nu har har lämnat landet! Han tassar inte på min bakgård längre. "Omöjlig kärlek" är förpassad låååååångt bort där han hör hemma.

Helvete vad ont det gör

Jag trodde jag var på god väg att stänga dörren för gott. Jag hade fel. Såren rivs upp igen och igen.

Han har tassat på min bakgård och korsat min färdriktning ett par gånger sista veckan. Nu njuter han nattvila vid ett av mina favoritställen till havs. Han kan till och med ha passerat min bostad med endast 700 meters avstånd. 

Jag visste han skulle häråt men inte när. Min pojkvän hade bestämt resmål och avresedag för en långfärd - vi såg fram emot den båda två. Jag insåg att vi skulle kunna råka mötas allihopa på en av de öar som ligger mitt på den stora överfarten. 

Jag var beredd på ett möte. Jag välkomnade det till och med. Att träffa honom med min pojkvän vid min sida hade inneburit en låst och reglad dörr. 

Så blev det inte. Istället seglade han in i en annan hamn vi lämnat bara ett par timmar tidigare. Han hade redan passerat det stora vattnet. Nästa dag korsades våra färder. Jag tror jag såg honom till havs - han har en mycket speciell båt. 

Förra natten låg han cirka fem kilometer från mitt hem - nu en bit norrut. Han har familjen med. I alla fall barnen. 

Jag tiger och lider. Han gör "min" kust tillsammans med sin familj. Han klampar omkring på min bakgård utan att bemöda sig med ett enda mail eller en enda ursäkt. 

"Sorry babe, I am with my family now"

Jag rör inte ett finger. Det var så snubblande nära att vi setts vid två tillfällen sista veckan men vi gjorde det inte. Det är inte meningem att vi skall ses är min slutsats. 

Jag förbannar Facebook och folk som checkar in när de går på min bakgård. Jag hatar VM! 

Om att checka ut och gå vidare

Ibland är det svårt att checka ut och gå vidare från omöjliga relationer. Jag tror jag lyckats till sist med min långbänk.

Pojkvännen tog mig helt oväntat och med oerhört kort varsel på en trip till den där staden långt bort i annat land. Dessutom dumpade han mig ensam hela dagen. Dagarna innan funderade jag på om jag skulle eller inte skulle kontakta affärsmannen för att antingen få den där "turn off" jag var pä väg att få i vintras eller för att kunna i ett öppenhjärtigt samtal kunna berätta var jag står i livet och höra mig för om hans väg. Det kändes som om ödet kanske förde oss tillsammans igen. Och jag tänkte att finns den där kartan där uppe i himlen som fört  oss samman så många gånger förr så låt mig prova den. Inget möte blev av denna gång. 

Jag fick svar som alltid när det gäller. Ett artigt men retsamt "varför har du alltid sådan fantastisk timing" anlände dygnet innan. Senare på resedagen kom "other plans". 

Jag säger inget om att man inte kan träffas på kort varsel under semestertider. Men jag har sista halvåret varit i hans stad tre gånger. Han säger sig ha velat träffa mig men kan inte i sista stund. Facit är talande!

Jag högaktar pojkvännen och tänker inte bedra  honom. Jag hade dock velat haft en avstämning och om intresse funnits från affärsmannens sida - öppna upp för samvaro med tre parter. Jag har haft filosofiska  diskussioner med pojkvännen. För att minimera risken ville jag ta första reella samtalet med affärsmannen.

Jag gissar jag hoppar av allt vad det gäller polyamori. Det suger min energi. Den andre finns aldrig till hands för samtal. Min pojkvän är ständigt vid min sida. Jag är rädd att skada den relation jag har  Jag ger upp då motivation saknas på andra sidan. Sen om den beror på nya karriären, ny dam eller skilsmässoprocess skiter jag i. Jag har fått nog!

Gut feeling som inte sig höll speciellt länge

Jag hade fått fred med mig själv och livet i går. Allt kändes rätt. Gamla spöken var förpassade till garderoben. Jag var en "hel" människa och jag var nöjd och lycklig med det.

Denna känsla höll i sig cirka två timmar. Sen dök en oväntad möjlighet upp. Så nu skall jag skall ut och resa med min vän om än väldigt kort. Sol, semester och hav i främmande land.

Självklart drog oron igång igen. Den oro som jag vill bemästra och bli av med för gott. Jag tar ett träningspass strax och hoppas dämpa den. Sen packar jag för resan som först går norrut och sen söderut.